Onödig stressfaktor
Vissa dagar är varje andetag en bedrift i sej, kroppen värker så mycket att tårarna rinner automatiskt, fast man inte ens är ledsen. Dom bara trillar ändå.
Att sitta gör ont.
Att stå upp gör ont.
Att ligga gör ont.
Att gå och röra sej är olidligt!
Man får ingen djupsömn på natten utan vaknar som bedövad av trötthet och man kan inte fungera, men att ligga kvar i sängen går ändå inte eftersom (ja just det!) det gör såååå ont. Varje gång man vänder på sej, även i sömnen, så "registrerar" hjärnan att det värker.
En trötthet som inte är som vanlig trötthet hos friska. Man är som i koma, i dvala, man nästan sover fast man är vaken.
Att läsa tidningen går inte för orden betyder ingenting, man hör och lyssnar vad som sägs omkring sej men har glömt det i samma sekund. Dessa skov är horribla och inget jag önskar min värsta fiende ens (eller jo, det gör jag visst det förresten!).
Det sista man behöver dom vidriga dagarna (och det är många per månad) är att ha släkt som ringer
och bara mal på om sitt, totalt oförstående över att man inte varken vill eller orkar lyssna.
Tyvärr måste man till slut bli (i deras ögon) otrevlig och säga Stopp!
"Jag orkar inte lyssna just nu, vi får höras en annan gång".
En extremt onödig stressfaktor!
Fast, det som händer då är att spekulationerna börjar!
För dom har så trist eget liv och måste skapa drama.
Folk hittar på hur dom TROR att man mår och man häpnar över hur fräckheten tar överhand, istället för att ÄRLIGT VISA INTRESSE OCH FRÅGA hur man mår och hur sjukdomen påverkar mitt liv.
Jag vill inte ha medlidande - jag vill ha förståelse!
Folk borde titta mer på sina egna liv och se till att göra sej själv lyckliga,
före att lägga ner onödig energi och kraft på att hitta på Jomen-så-är-det-nog-historier om andras.
